Har ni också upplevt den där längtan efter att höra azan? Jag kan längta så det gör ont i bröstet efter då tiden för bön kommer och man hör böneutropet från alla håll, lite i otakt. Särskilt till den tidiga morgonbönen då det är rätt tyst och stilla och man hör utropet som klarast. Då det fortfarande är mörkt ute och man stiger upp, tar på tofflorna och går för att tvaga sig. De där ögonblicken är som juveler i minnenas skrin.