Jag har alltid trott på Gud men som kristen var jag inte aktiv i kyrkan utan bar min tro inombords, mycket på grund av att jag i många år (1983-2005) hade en man som var oerhört dominant och som förbjöd mig att tro eftersom han själv inte gjorde det. Nu kunde han självfallet inte ta ifrån mig vad jag hade inombords, men han kunde styra mina aktiviteter och vad jag hade för litteratur och vänner. Så, jag var vad man kan kalla en passiv troende.
Under en kort period gick jag och ”smyg-studerade” hos en kvinna som var Jehovas vittne, och oj vilken skillnad deras tro var jämfört med min uppfattning om kristendomen – här fanns det massor med svar, men jag inte fick ihop deras lära med vad jag kände. Nej, det var inte det jag var ute efter.
När jag lämnat min man 2005 började jag att aktivt söka efter religionen och efter Gud; jag träffade präster och olika aktiva kristna, men de kunde inte ge mig de svar jag behövde – de kunde inte övertyga mig om att deras uppfattning var sanningen. Jag hade stora problem med treenigheten, det höll mig tillbaka en del, och jag kände att jag måste söka vidare eftersom det inte kändes riktigt. Men det var även andra saker som jag inte kunde förstå, framför allt tyckte jag att det inte fanns några riktiga SVAR, inte ens prästerna hade några. Så upplevde jag det.
En dag började det en muslimsk man på mitt dåvarande arbete och vi blev vänner, båda hade gått igenom trassliga skilsmässor och var rätt vilsna och trasiga. Men vi var bara vänner. Han var inte speciellt praktiserande men han kunde ta emot mina trevande frågor om islam (om slöjan, Koranen, arv och förtryck minns jag att det var till att börja med), och hans enkla svar och förklaringar gav mig en tillfredsställelse jag inte kan beskriva. Det var som om alla fördomar jag tidigare hört veks bort, och jag förstod att det fanns något viktigt och mycket intressant där bakom.
Så jag satte igång att läsa om islam, och hittade samtidigt en konvertitgrupp i stora moskén i Stockholm dit jag gick på söndagarna och lärde mig om islam i några månader innan jag förstod att jag var muslim, att jag alhamdulillah hade funnit det jag sökt, att de svar jag kämpat med var besvarade och att jag hade hittat hem. Allahu akbar! Det var en så underbar känsla när jag VISSTE var jag hörde hemma, trots att jag såg framför mig olika hinder i form av familjens reaktion, jobb och annat, men jag både kände och visste att jag inte hade något val; att det på något vis inte var jag som bestämde, utan detta var något jag måste göra som jag inte styrde över själv subhanAllah.
Detta är naturligtvis den korta och förenklade versionen, för så är det ju med oss människor och våra liv; det kommer hinder i vägen och vi går in i återvändsgränder på livets väg, det hör till men det gör även våra berättelser mer komplicerade 