Det har pågått så länge nu att man sällan reflekterar över det. Det där som man helst vill göra osynligt och sluta se, höra och framför allt sluta känna. Men i dag så väcktes det hela till liv igen på förmiddagen då jag såg en FB-status om en ung gravid kvinna som fick sjalen avsliten från sitt huvud och därefter huvudet dunkat mot en bil tills hon svimmade. Det var inte i något krigshärjat land långt borta utan i en del av stan där jag vistas dagligen. Jag rös då jag insåg det. Det kom så nära. Det kunde varit jag, som varit lycklig nog att ”bara” få hot och glåpord efter mig.
Man pratar en del om den växande ”islamofobin” (fast jag väljer att kalla det muslimhat). Jag är inte så säker på om den har vuxit jag. Jag minns det glada sena 80-tal då Bevara Sverige Svenskt klistrade sina ”Nej till moské”-dekaler över hela stan. Och en annan dekal också med två blonda barn, en pojke och en flicka och texten ”barnen vår framtid” (dessa dekaler brukade jag pigga upp genom att måla svart hår på killen). Folk som blängde och skakade på huvudet då de såg mig tillsammans med en svartskalle i T-banan. Folk som öppet sa att de inte gillade ”turkar”. Lasermannen och de öppet rasistiska radiokanalerna i lokalradion. Inte utan min dotter. Jag minns också 90-talet då livet tog sig en oväntad och omtumlande vändning då jag efter en del läsande i Bibeln och Koranen insåg att det var ju muslim jag var. Visst minns jag glädjerusen och allt det härliga, men jag minns också de vanligt förekommande verbala angreppen man fick på stan, på T-banan, bussen… ja vart än man gick. Hur karriären gick totalt i stå kort efter att jag tagit min examen och skulle ut och pröva lyckan och fick höra att jag bedragit arbetsgivaren då jag hade tagit på mig sjal mellan intervju och första jobbdagen. Hur jag grät i parken på lunchrasten. Och hur alla tyckte man kunde skylla sig själv.
Jag minns också en utländsk man på stan som kom fram och skrek och kallade mig hora och slängde något mot mitt ansikte och hur ingen tycktes reagera och hur kompisen jag var i sällskap med valde strategin att inte se och höra. Alla kvinnor som var äldre än jag som tittade med öppet förakt och väste ”stackars” med illa dold avsky. Yngre killar i T-banan som tittade och sa ”usch en MUSLIM. Hur kan man falla för såna där araber?”, och hur jag som var ensam på väg hem inte vågade ge dem det dräpande svar de förtjänade. Alla förnedrande frågor om jag blev SÅN DÄR för min mans skull. Alla gånger jag märkte att jag blev bemött som om jag vore osynlig om jag var ute på uppdrag med en annan kvinna som inte bar slöja. Och hur en berusad man ur det så kallade A-laget skrek ”j*vla socialfall” till mig på T-banan ( ironi på hög nivå eftersom jag faktiskt jobbar inom socialtjänsten) och en annan berusad A-lagare som skrev ”J*vla arab åk hem till Iran”. En kvinna som hätskt trängde sig fram på Mac Donald’s för att upplysa mig om att hon ansåg jag hade fel tro.
Och det finns mer. Jag minns och kommer aldrig att glömma försåtliga, provokativa frågor från en kollega mitt under möten på jobbet och att ingen annan i rummet visade någon reaktion på hennes påhopp. Jag minns och kommer aldrig att glömma hennes hotfulla gester och hennes väsande om hucklen. Och framför allt kommer jag inte att glömma att det var jag som fick skulden då jag anmälde detta till chefen samt att överordnade backade upp henne i detta.
Nej kära läsare, jag är som sagt inte så säker på om muslimhatet har ökat. Systrar blev nerslagna förr också, och fick höra av polisen att de borde fatta att de är provocerande. Men något har uppenbarligen hänt. Det tror jag är att fler och fler ändå börjar prata om det som man förut sällan nämnde, detta systematiska nedvärderande man som muslimsk kvinna med sjal faktiskt möter. Absolut inte från alla men från tillräckligt många att det faktiskt gör någonting med en som jag inte tycker om. Jag inser med smärta att jag än i dag är på min vakt inför varje ny kontakt och hur de kommer att reagera.
Det tog ABC ganska länge att kabla ut nyheten om den misshandlade systern i en Stockholsmsförort. Polisen fick säga sitt, att det inte alls var tydligt att detta var ett hatbrott, trots att kvinnan vittnat om att mannen skrikit missaktning mot muslimer och ryckt av hennes slöja från huvudet. I samma stadsdel har jag själv blivit ofredad och fått förolämpningar om islam och Profeten slängda efter mig. Polisen sa: ”om det var jag skulle jag strunta i det”.
Kanske blir behandlingen av muslimska kvinnor skamfläcken av vår tid som kommer att gå till historien. Och vi ska inte tiga, utan om detta ska vi berätta.
Tja, #hijabuppropet som blev reaktionen på händelsen i Farsta må ha väckt mycket positiv uppmärksamhet, men det retar också många. Fick idag min första upplevelse av kränkningar som går bortom det rent verbala då jag klev av pendeln hemma på väg hem från jobbet idag. Fullt med folk som vanligt i eftermiddagsrusningen och trångt om plats när alla ska försöka komma ut samtidigt – inget ovanligt.
Strax innan spärrarna känner jag att någon knuffar till mig i ryggen, vänder mig om och ser en yngre kvinna, gissningsvis i tidiga 20-års åldern, som samtidigt skriker ”Men flytta på dig då din helvetes sengångare. Jävla sandnegrer som tror att ni kan komma hit och göra precis vad ni vill. Och den där jävla fittan i Farsta, det var hennes man som gjorde det, bara så att du vet, det är redan bevisat”. Hann knappt ens reagera innan hon sprang därifrån, för att stanna kvar och ta en eventuell konfrontation vågade hon naturligtvis inte.
Det olustiga var att ingen i omgivningen vare sig reagerade eller frågade hur det gick, trots att jag mycket väl såg på människors ansiktsuttryck att de både hört och sett. Inga fysiska skador alhamdulillah, mest bara arg och förbannad – och mest för att människor är så flata att de inte vågar göra något. Så mycket för de vackra orden om att inte acceptera att någon blir utsatt på grund av sin klädsel…
Imorgon blir det en tripp förbi lokala polisstationen för att anmäla, även om jag redan vet att det bara blir en anmälan som läggs ner omedelbart så ska den banne mig in i statistiken.
Känner verkligen igen mig i ditt inlägg!
Har också bott i Farsta i många år men råkade aldrig ut för något förutom oartiga blicka, suckande och frågon som ”Har din man tvingat dig att ha den där” ” Har du läst inte utan min dotter?” och ”Är du gift” med blicken på slöjan osv osv… på röda linjen har jag fått slöjan avryckt men den var fast så hårt att kärringen inte fick den med sig. oj massa saker har ju hänt just på tunnelbanan…Jag åker sällan tunnelbana nuförtiden, och det tycker jag att är bra man slipper massa idioter då.
Anmäl alltid när det händer något det är viktigt även fast det inte leder till något men det känns ju ändå bättre att ha det gjort.
Tycker tyvärr inte att det blivit någon förbättring på de år jag varit muslim , folk är lika elaka och okunniga om islam än i dag och det är många år sedan jag konverterade.
Blir ledsen över att läsa hur illa behandlad man kan bli och jag känner tyvärr igen detta, men när jag tänker tillbaka så upplevde jag samma påhopp utan hijab och kanske för att jag har svart hår.. Jag har ett par gånger inte fått handla i butik då försäljaren vägrat ens titta på mig eller tilltala mig.. I går var jag ute och gick och en kvinna jag inte känner kom fram till mig och sa ”Nu har jag sett dig några gånger och jag undrar om du kan ta av sjalen för jag vill se ditt hår”, jag borde inte bli förvånad men blir det ändå varje gång på något konstigt sätt.. Det har skett massor av vidriga saker som jag inte ens vill nämna, kort kan jag säga att jag har blivit svårt misshandlad och samtidigt får man kommentarer om ”hedersvåld”.. Jag har en fantastisk vän som har varit en klippa hela tiden men hon är inte muslim och det behöver hon inte vara, hon är bra för mig ändå men ibland önskar jag att jag hade en muslimsk syster att dela tron med och sånt, en syster som man kunde dela allt med utan falskhet, någon som bara finns där och som man kan umgås med Insha’Allah.. Stor Kram till er som också fått stå ut med olika påhopp, jag önskar verkligen att det ska bli bättre..