Sobhan Allah dessa sommarnätter då himlen aldrig blir mörk! Har ätit min suhur till ljudet av fågelsång. Onekligen speciellt, eftersom man efter de sedvanliga reglerna ska starta sin fastedag då den första strimman ljus blir synlig på horisonten. Men här i Sverige så är det ju ständig skymning, ljust på himlen natten igenom då den omärkligt glider in i gryningen. Därför är himlen matt ljust gråblå nu då jag väntar in den beräknade tiden för att be gryningsbönen. Mitt i Stockholms innerstad är det helt stilla vid den här tiden. Vore det inte för arbetets plikter skulle jag velat ge mig ut och möta soluppgången. Staden hämtar liksom andan. Man borde verkligen vara uppe så här tidigt oftare, men det behövs en stark anledning som Ramadan för att slita sig ur sängen.
Egentligen känns det fortfarande lite märkligt att Ramadan infaller på sommaren. Då jag konverterade för länge sedan så var det vinter, och de kanske starkaste minnena är från tiden då det är som allra mörkast på året. Jag förknippar månaden med mysiga mörka morgnar då man kurade med suhur i mörkret med tända ljus, då man bröt fastan och hade all tid i världen till tarawih, umgänge och kanske en backning på sin fotour. Men nu: upp mitt i natten, fastedagar som är långa och ger timmar av kontemplation. Sommarens skönhet. Nätterna rusar förbi och man förlägger sin dyrkan till den långa eftermiddagarna i den mån man inte slocknar på soffan efter arbetets plikter och ändå har tid över innan det är dags att bryta fastan då man vaknat igen. Något som jag älskar med Ramadan är just att man bryter sina vanliga cirklar, får en paus från den eviga lunken i samma spår. Andra vanor ger plats för andra tankar och känslor. Tid för reflektion och förändring.
