Salam aleikom!
Nu är Ramadan här och det handlar ju inte enbart om hunger och törst. Tvärtom! Man bör även försöka att öka sin tillbedjan, bland annat genom att koncentrera sig på sin bön och om möjligt be lite mer än vanligt. Både frivilliga böner i anslutning till de obligatoriska, men även förbön av olika slag.
Var ber du? Har du en särskild plats där du kan känna lugn och koncentrera dig? Kanske finns det andra faktorer som påverkar här, som t ex små barn eller att man ber på sin arbetsplats. Man får göra så gott man kan! Själv ber jag oftast i mitt sovrum när jag ber ensam, eller i vardagsrummet om jag ber tillsammans med min man. Katten har lärt sig lite hur det fungerar och ibland när jag avslutar bönen: ”Assalam aleikom – assalam aleikom” kommer hon sättande och vill bli klappad. Hon har förstått att jag är färdig med det jag gör och jag är ju redan på golvet, tänk så praktiskt!
Ibland är hon inte lika hänsynsfull. En gång bad jag i sovrummet och katten ville hoppa i en kartong som stod under sängen. Jag kunde inte undgå att se det hela i ögonvrån medan jag bad. Hon försökte alltså hoppa i, men måttade fel och ramlade ur kartongen igen. Djupt förolämpad vände hon sig om och blängde. Sedan smög hon fram och SMACK – klippte till lådan! ”Bråka inte med mig!” Ja, det var bara att försöka behålla koncentrationen.
Förhoppningsvis skall Ramadan förflyta utan sådana incidenter. Om inte annat har jag en lägre säng nu! Om man är ovan, eller har svårt att hitta tid till extra bön kanske man kan försöka att lägga till lite i taget? T ex några rakat före Fajr om man orkar? Kanske kan man hitta tid till dhikr medan man åker kollektivtrafik till arbetet? Eller tänka igenom varje dag om det är något särskilt man vill be för – något man är tacksam för, behöver hjälp med eller om något särskilt har hänt. Incha Allah skall det kännas bra, och inte som ett måste. Det är bättre att ta ett steg i taget än att sätta upp för stora mål, även vad gäller bönen. Jag hoppas att vi alla kan hitta en bra rytm i våra liv denna Ramadan, incha Allah.
Fick ett brett leende på läpparna då jag läste om kattens (pr)övningar . Minns också något tillfälle då vi skulle be hemma hos någon som hade kanin som ville vara med… det är inte lätt att låta bli att skratta i såna lägen, de är för söta, våra husdjur.
Ja, ibland uppstår det oväntade situationer. Man får vara glad att hon inte gör som en väninnas katt, som smällde till hennes make i ansiktet när han skulle resa sig upp för nästa rakat!