Det var en vacker vinter, det minns jag, då fastan räckte till halvfem- fem på eftermiddagen. Februari. Det var då jag nyss konverterat till islam och tog de första stapplande stegen. Jag trodde ärligt att fasta skulle bli omöjligt och gruvade mig för Ramadans början. Men efter att ha testat att fasta ett par dagar i förväg så försvann oron. Jag blev liksom stärkt i mig själv. Jag som hela mitt liv hade hört att jag har ”dålig karaktär” klarade faktiskt fastan utan problem! Det fick mig att omvärdera min självbild, känna mig starkare, och känna att jag faktiskt hade styrka att genomföra saker jag föresatt mig. Ramadan gick faktiskt väldigt bra, förutom någon dag då jag glömde bort att jag fastade och tog en huvudvärkstablett! Det kändes lite fånigt.
Det här var så länge sen och jag har ärligt talat vaga minnen förutom att jag fastade och jobbade och att det var en så vacker vinter med snö och kallt. Då det bjöds mat på jobbet plockade omtänksamma människor ihop en papperstallrik till mig som de insisterade att jag skulle äta då jag fick bryta fastan. Minns också att det var en glädjens tid trots att jag kände knappast en enda muslim. Då det blev eid så bjöd dock en kollega och hennes man hem mig, det är såna där lyckliga ögonblick som jag fortfarande minns och är tacksam över.
Det känns lite konstigt att skriva den här texten för att minnena är så bleknade. Man kan liksom ha förväntningen att den där första tiden som muslim ska etsa sig fast i minnet i detalj men så är det i alla fall inte för mig. Snarare känner jag att tiden och minnena flyter ihop, och som om jag aldrig varit annat än muslim.
Nu när Ramadan börjar i juli så är det mesta annorlunda än då, för länge sedan en dag i februari. En vacker lång sommardag är inte samma som en vinterdag, man får lägga upp en annan dygnsplanering. Men jag är glad och tacksam att jag fortfarande är här i hopp om att få vara med om ännu en välsignad Ramadan. Och jag önskar all er som läser detsamma.
