…och man får spännande frågor från ickemuslimer om man inte saknar julen, hur muslimerna firar jul och så vidare… medan man från muslimskt håll har lite olika approach från hårda ord om kuffars högtid till en mer tillåtande stil där man tycker att en julgran och lite klappar är bra för att glädja ungarna. Få tycks i alla fall strunta i julen, utan den involverar de flesta. Antingen att fira frenetiskt eller att frenetiskt låta bli att fira… eller varianten att vilja fira men inte ha någon att fira med eller att inte vilja fira men känna att omgivningen trycker på. Måste det finnas så många måsten kring det här egentligen?
Det värsta med storhelger tycker jag är då de går i egoismens och slöseriets tecken. För mycket mat och slutna sällskap där bara närmaste familjen får vara med. Många ensamma människors ångest ökar till storhelgen. Då blir det liksom så övertydligt att man inte har någon och att livet inte blivit som man hade tänkt sig. Ångesten finns inte bara till jul utan även till eid då de ensamma muslimerna får ett sms eller två medan familjerna firar för sig själva.
Röda dagar… är inte det ett bra tillfälle att vara lite inkluderande i stället? Vad sägs? Kanske ge något till någon utanför den närmsta familjen och inte stänga dörren om sig och leva efter devisen att sköta sig själv och —– i andra.
