Jodå det finns systrar som inte har det bra – både muslimska systrar och medsystrar som har en annan tro har män, familjer och andra i omgivningen som försöker bestämma vem de ska vara. Det brukar med andra ord kallas för psykisk misshandel då man går in och definierar en annan människas verklighet. Occeptabelt.

När det gäller specifikt muslimska kretsar så finns en stor spridning. Jag tänkte senaste i dag hur skönt det var att i år har jag sluppit brandtal om att julen är haram – detta handlar om vilka kretsar man rör sig i och det kan ta ett tag innan  man hittat hem. Jag tror också att med åldern -både enligt kalendern och hur länge man varit muslim-  så blir man mer säker på vem man är och vad man vill och accepterar allt mindre att bli definierad av andra människor. Men nåväl. Oavsett vad denna frihet beror på. Jag är i alla fall glad att slippa allt tjafs om att fördöma  julen, rätta kjollängder, strumpor och noppa ögonbryn i mitt sociala nätverk. Man kan ha muslimska vänner som aldrig pratar om sånt.

Jag är också enormt störd på den propaganda som reducerar kvinnor till hushållerskor och barnaföderskor som bara är till för mannens bekvämlighet. Vad kom detta  &%¤& ifrån? Inte från islams tidiga generationer i alla fall, men någonstans har det smugit in en misogyn diskurs som jag anser inte har med islam att göra per se men som i dag  påverkar alldeles för många muslimers liv. Om man är en skandinavisk kvinna som satsat på utbildning och en mer mångfacetterad personlighet än att ta hand om maken och barnen livet igenom, så ska man inte behöva trycka in sig i en trång box som inte passar. Varför inte ta de första muslimerna som förebild? Khadija som var en skicklig handelskvinna eller Aisha som var en islamiskt lärd som undervisade muslimerna? Mer inspirerande än de små häftena med solnedgångar som pratar om att passa upp på mannen som den enda meningen med livet (som om männen inte skulle vilja ha kamratskap och kul i sitt äktenskap! De här idealen är ju inte roligare för männen än kvinnorna strängt taget)

Antagligen kan kvinnliga  konvertiter vara extra utsatta – då vi omfamnar en annan religion än den som är knuten till vår tradition och uppväxt så kan en känsla av vilsenhet uppstå … kanske inte konstigt att många i vilsenheten  då famlar efter mannens kultur och anammar den och kanske dövar alla signaler på att man tappat bort sig själv på vägen. Jag som varit med rätt länge har landat rätt bra tror jag. Jag är bekväm med att vara snäppet mer liberal än tidigare, stolt över min skandinaviska bakgrund och de skandinaviska värderingarna (som jag tycker passar utmärkt med islam). Samtidigt ser jag det som rikedom att under 20 år ha varit ibland folk från Mellanöstern och Nordafrika, det har berikat och jag har tagit upp en del som jag gillat.  Har blivit en mix av det liv jag levt helt enkelt och är nöjd med att vara muslimsk svensk men en del av hjärtat någonstans strax norr om Sahara.  Men… vägen har inte varit fri från gupp och tuffa tider, så… ja många systrar har det jobbigt men en hel del tar sig också vidare till en identitet som de faktiskt är bekväma med. Även om det kan ta en del år och svett och tårar innan man är där.