Varför är man så fokuserad på att ha mer hela tiden? Och många verkar inte ens reflektera på att det är så. Man gläds över en gåva i ena stunden och i andra stunden känns den lika meningslös som alla andra saker. Hur vore det om vi strävade efter det motsatta? Att ha mindre ( i alla fall när det gäller materiella saker). Och om vi tog vara på det som vi fick för länge sedan men som vi nu tar för givet.
Jag kände här om dagen en stor frustration över min familjesituation och jag ville att något skulle ske nu. Jag kunde inte finna ro i det som vi har. Så satt jag en kväll och läste ur Riyad-as-saliheen och tog till mig denna hadith:
Chapter 2 – Repentance
23. Ibn Abbas and Anas bin Malik (radiAllahu 3anhum), reported: Messenger of Allah (saws) said, ”if a son of Adam were to own a valley of gold, he would desire to have two. Nothing can fill his mouth except the earth (of the grave). Allah turns with mercy to him who turns to Him in repentance.”[Al-Bukhari and Muslim]
Den fick mig helt enkelt att känna ånger för den stress jag själv åstadkommit, eftersom jag tycker mig borde veta bättre. Dess sanning botade min stress, al hamdelillah , och jag fann åter en viss ro. Nu får man försöka att hålla fast den här känslan så länge det går och inte falla tillbaka.
Denna Hadith går under kapitlet ånger, men handlar likaså om människans girighet. I boken förklarar man detta så här:”This hadith deals with man’s greed and his lust for material wealth. Only the person who has a perfect Faith can save himself from it.”