På jobbet kom jag in i kafferummet en tidig förmiddag, en stor samling medarbetare på vårdcentralen satt där, det var nedsläckt, ljus vara tända och riktig mysig stämning med alla som småpratade mellan varandra. Vi har en hörnsoffa och två fåtöljer kring ett litet bord där vi samlas vid fika. Själv hamnade jag på en stol lite i utkanten, avslappnad men lyhörd. Våran kurator pratade om ett fall tidigare, om stress och depression och hur en del rusar fram och har bråttom och ska göra allt, vilket leder till att man bryter ihop, samtidigt som man gråter och skrattar åt sig själv, därför att man vet så väl hur man hamnade i detta. En läkare förde in samtalet på rätt spår, han menade att vi glömmer bort att vi ska dö, vi rusar fram genom livet och är upptagna med alla våra planer, tänker inte på att stanna upp en stund, reflektera. Han blev nervös av allas blickar och började skratta och tappade tråden, men jag tror att jag vet var han ville komma: ”man måste må bra också, innan det är försent”, vad är det för mening med att rusa genom livet, för att sedan falla ner i en grop i djup depression som det är svårt att ta sig ur. En sekreterare kontrade, att hon tyckte tvärtom, att om man ska tänka på döden ska man väl se till att göra så mycket som möjligt innan man dör, eftersom livet är så kort, alltså utnyttja livet till fullo, och fick medhåll från flera håll. Läkaren ryckte på axlarna men höll inte med, utan tvekade lite. Min kaffepaus var på väg att ta slut men diskussion hade gett mig insikt i hur lyckligt lottad jag är, alhamdelillah för att jag är muslim. Om livets mening går ut på att göra så mycket som möjligt innan man dör är man snart död, för att göra så mycket som möjligt och ha så roligt man kan hela tiden, krävs tid och pengar. För pengarna krävs att man arbetar och då tär det på tiden och tvärtom, dessutom är detta något som inte kan uppnås av alla, utom bara av de som har möjlighet, vilket gör att fysiska och psykiska handikapp vi drabbas av är missöden som gör att livet inte är värt att leva, vi krossas av tanken på att livet är orättvist för dem som har sämre förutsättningar än oss själva, men om vi stannar upp och hjälper dem, missunnas vi själva livets mening och har inte kunnat utnyttja livet till fullo innan vi dör, alltså vi dör alla misslyckade. Detta tänk är som grundat för att man ska känna sig misslyckad och bli deprimerad. Varför jag än en gång säger alhamdelillah för den kraft och mening med livet som Allah (swa) skänkt mig. När livets mening för en muslim består i att göra Allah nöjd med än, genom att följa hans vägledning och vilja i den mån man kan och sträva efter att än mer gå i linje med islams lära. Oavsett om man arbetar, vaknar på morgonen, lägger sig på kvällen, är arbetslös och så vidare kan jag alltid dyrka min Herre; oavsett mina psykiska/fysiska handikapp och vetskapen om att jag inte kastar bort mitt liv på ideella handlingar, utan att jag bara gör mig själv en tjänst eftersom jag gör det med hans vilja. När jag dör vill jag inte vara mitt i ett maraton, jag vill ligga med pannan i marken tillbedjandes Allah (swa). Det måste vara så man kan uppnå ständig lycka oavsett var i livet man befinner sig, eftersom det inte finns några hinder för tillbedjan.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att livets mening är att vara muslim i dess rätta bemärkelse, underkastad Allah (swa) i inre frid och lycka.

Varm i kroppen med alla dessa tankar, och Allah (swa) närmast mig, lämnar jag rummet fridfull, insiktsfull, lättad.

av syster fella