Jag har varit med ett tag och sett en del, och många konvertiter (inklusive jag själv) har hamnat i prövningar efter konverteringen och känt sig rätt ensamma i dem. Frågan är, hur ska vi hantera problem bäst så den som behöver stöd får det, men att inte problem och svårigheter helt tar över det sociala umgänget? Och hur mycket kan egentligen man göra som vän och syster/bror när någon mår riktigt dåligt? Vad är gagnande? Vad klarar man själv av?

Några reflektioner utifrån egen och andras erfarenhet om betydelsen av stöd från omgivningen:

Ett sms eller telefonsamtal betyder oerhört mycket

Praktisk hjälp rekommenderas, många gånger räcker det även om någon erbjöd sig för att det skulle kännas bättre

Ibland är det jätteskönt om någon får en att prata om annat en stund

Den som mår dåligt tar inte många initiativ- försök att hålla kontakt med telefon och sms och checka läget, särskilt om personen bor ensam

Ofta kan en liten gest göra stor skillnad.