Häromdagen besökte jag en kommunal verksamhet som ska hjälpa socialbidragstagarna att lättare hitta jobb. Jag jobbar som socialsekreterare och skulle ha ett arbetsmöte. I receptionen står en svensk man i 50-årsåldern. Han tittar inte upp då jag kommer. Säger: vad kan jag hjälpa dig med då? Jag säger att jag har möte med två coacher som jag nämner vid namn (som jag samarbetar med) och han (fortfarande utan att titta upp) frågar om jag ska ”logga in”, som de arbetssökande aspiranterna gör. Ett huckle i ögonvrån räckte alltså för att placera in mig i ett fack utan att ens titta vem det var. Till saken hör att vi faktiskt hälsat och presenterat oss tidigare. Vilket jag också påpekade och då tittade han faktiskt upp men blicken var tom.
Får en dålig smak i munnen, både av hur han tydligen bemöter arbetssökande och hans allmänna attityd. Kanske han är less på sitt jobb – men hur påverkar det personerna som ska gå dit för att få coaching och stöttning med en sådan person i receptionen? 
Själv är jag ju van vid att kvinnor med hijab ofta placeras in i ett fack: arbetslös, korkad, förtryckt osv… Rätt seglivad myt – känner ju massor med systrar som inte lever upp till den negativa stereotypen. Faktiskt gör ju ingen av mina vänner det. Kaka söker maka, man blir oftast inte kompis med socialt utslagna då man själv är etablerad i samhället… Många tankar som väcktes där i receptionen. Jag berättade för mina samarbetspartners vad som hänt och de skattade lite generat som om de tyckte han var korkad.
PS: En gång på T-banan satt en överförfriskad och rätt sliten man mittemot. Glodde på mig ett tag och höjde sedan sin stämma: J*vla socialfall! Jo så kan man väl säga. Jag jobbar ju där – varje dag för att försöka hjälpa personer i hans situation 