Kikar runt lite på nätet och inser att det kanske inte bara är den muslimska kvinnan som beskrivs på ett stereotypt och orättvist sätt. Från olika håll från falska nätshaykher till Sverigedemo(n)kraterna går samma budskap igenom om en dominant, rigid mansgris som vill bestämma mycket men inte vill ta ansvar och som gärna är våldsbenägen också. En sorglig bild miljontals mil från sunnan.
Vad tycker vi egentligen om detta? Ibland då jag hör kvinnors diskussion så funderar jag på vilket sätt kvinnorna är delaktiga i att forma och upprätthålla den skeva mansrollen. Många beklagar sig över sin lata ohjälpsamma män, men hur många har egentligen funderat över sina egna attityder och mönster? Det är ju inte bara en som avgör i vilken riktning ett par går, utan bådas inställning och handlingsmönster påverkar.
Och hur pratar vi kvinnor med varandra om våra karlar?
Någar vanligt förekommande diskussioner om det islamiska äktenskapet handlar om att lyda mannen, om mannen ”hjälper till” i sitt eget hem och med sina egna barn är det en sensation, debatt om huruvida mannen har rätt att välja hustruns umgänge och hustruns plikt att snygga till sig för mannen. Ser man dessa ämnen som en indikation på vilka frågor som är centrala i ett islamiskt äktenskap så kan man nog lätt få kalla fötter.
Vad sägs? Är det bra som det är, eller borde muslimska kvinnor förändra något i synen på våra män – våra bröder i islam? Vad skulle underlätta ett annat fokus än den mansgrisiga självupptagna snubben på soffan som vill ha maten klar och den lydiga frun i raffset? Och hur kunde männen lättare kliva av den där nidbilden av en manschauvinistisk förtryckare? Jag tror diskussionen om den muslimska mannen är minst lika angelägen som den om kvinnan. Vare sig det underdåniga våpet eller super-macho-mannen är riktigt sunda roller och de gagnar inte någon – utom möjligen SD:s propagandaavdelning.