I går åkte jag från Oslo till Stockholm med det sena kvällsflyget.

Då jag slagit mig ner på min plats, bredvid nödutgången vid vingen (noggrannt utvald av mig för att få extra benutrymme) så kommer flygvärdinnan och vill prata lite:

-”Hej, är du van vid nödutgången?”

Jag: (förvirrat) ”Eeh?”

Hon: ”Pratar du svenska?”

Jag: ”Eh? Javisst… ”

Och sen följde en harang om att det är viktigt att lära sig hur man öppnar dörren (som har en tydlig skylt med text och bild). Tja inte för att att jag är VAN VID att stiga ur flygplanet på vingen men visst skulle jag nog kunna öppna den där dörren om det blev nödvändigt. Det var väl hucklet som gjorde att hon trodde att jag inte kunde svenska – det händer ju då och då.

Då cross check och allt det där var gjort ljuder sedan kaptenens stämma:

” Välkommen ombord! Vår hjälpmotor är ur funktion så idag ska vi starta på ett annorlunda sätt, redan här vid gaten. Det kan bli lite varmt i kabinen, men det kommer att gå över sedan”.

Kände hur rädslan smög sig på, vaddå trasig motor? Och de hade ju verkligen varit ovanligt ihärdiga med att snacka om nödutgången. De rusade motorerna och temperaturen steg mycket riktigt i kabinen och mitt hjärta slog hårdare. Hjärtat i halsgropen ända tills vi var uppe i luften och allt verkade normalt. Och jodå, vi kom fram ordentligt och kunde stiga av den vanliga vägen. Men visst är det lätt att bli skrämd under sådana omständigheter. Man känner sig inte direkt redo för döden. Om man nu någonsin kan komma att göra det. Jag gjorde i alla fall mycket du’a under den flygningen. Alhamdollilah salama. Hemma igen ordentligt.