Fann ett oändligt hav av information om islam på internet. Började läsa allt jag kom över och kollade på filmer om islam. Efter bara en vecka så ville jag börja be, så då var det dags för det stora: shahada!
Det måste vara lite speciellt tänkte jag när jag skulle uttala orden. Satt först i sovrummet och försökte ”känna” Gud, det pirrade lite i magen men det kändes liksom inte magiskt, hade en föreställning om att jag skulle uppleva något alldeles speciellt…
Så tänkte jag: vad är Gud? Hur ska jag framkalla den känslan av Gud som jag tidigare haft? Vart kan jag ”hitta” Gud när jag inte kan se Han? Jag funderade ett tag..
Gick runt hemma och tänkte på innebörden av shahada. Så slog det mig! Jag ska gå ut och titta på allt det vackra som han har skapat, och vad mötte mig i dörröppningen? Jo månen, så stor, rund och vacker som lyste upp mörkret. Då kom känslan och då kom orden och det var verkligen magiskt! Subhan Allah!
Efter bara några dagar flöt bönen på utan fusklappen. Men det var inte helt lätt, lite som att övningsköra. Man hade full koll på att göra rörelser och uttal rätt, att man inte fann avkopplingen med själva bönen, men den kom sen när jag blivit mera bekväm med både rörelser och ord.
Ett tips är att sitta och meditera lite på mattan direkt innan bönen så kan man tömma tankar innan man startar, riktigt skönt och avkopplande.
Vägen som muslim är inte helt lätt alla gånger, jag har gjort mina misstag med att fylla min lilla hjärna med alldeles för mycket information, och försökt göra allt och lära allt så perfekt att det tillslut blev kortslutning. Jag har kastat mig in i mitt praktiserande men lärde mig sen att ta ett steg i taget och låta det andra steget komma naturligt.
Om jag ska förklara hur islam känns i mitt hjärta så skulle det vara kärlek, det är inte så att det är magiskt hela dagarna långa, men då och då under dagen så ler mina läppar av kärleken till Gud och i det han har skapat och då och då så kommer den där varma omsvepande känslan som smeker ditt sinne med en trygghet, likt en mors kärleksfulla hand. Alhamdulillah!
Så fin berättelse, att gå ut i naturen och betrakta skapelsen och reflektera ger en verkligen starkare tro.
Det här var verkligen så otroligt vackert!! Tack för att du delade med dig!
Tack för att du delade med dig din gripande och välskrivna berättelse om barndommens skörhet och vägen till frid. Må Allah låta dig vara blant de som vandrar på sirat al-mustaqeen.
Vilken berättelse. Jag hoppas så innerligt att du får behålla din frid och att vi muslimer inte förstör den för dig. Salam Aleikum