Det är många av konvertiterna jag mött som kommit och gått. En del går in med hull och hår för att vara med i den muslimska gruppen, delta i debatter och vara islams ansikte utåt för att sedan … försvinna, typ. Några går in mer försiktigt och kommer liksom av sig efter ett tag och slutar synas i muslimska sammanhang. Andra är med i systergänget ett tag och senare rinner det ut i sanden, de dyker inte längre upp på träffarna och slutar svara på mail och sms. En del var en tid väldigt entusiastiska och året därpå är de bara borta. Vad hände egentligen med dem alla? Frågan har jag ställt mig så många gånger, och det finns inga enkla svar.

I veckan diskuterade jag saken med en kollega som var fast övertygad om att de flesta konverterar pga. en man. Själv är jag inte så säker,eftersom jag personligen stött på många som konverterat som ensamstående och hittat sin muslimske partner i ett senare skede och andra som konverterat trots att de inte fått någon uppmuntran från deras sekuläre muslimska partner. Någon sanning lär vi inte få, man gör ingen statistik på sånt. Skulle det vara sant att många konverterat pga. sin partner så skulle vi väl ha en enkel förklaring till alla försvinnanden om vi kombinerar informationen med skilsmässostatistiken. Men nej, det finns också många som gått igenom en eller flera separationer och håller fast vid samma utövande av islam.

Jag har ofta varit ledsen över dem som försvunnit. Jag såg dem som systrar och även som vänner och var fäst vid dem men plötsligt en dag så var varken tron eller vänskapen viktiga längre. Vad hände där? Efter så många år och många människor som kom och gick så känner jag ibland en övergivenhet, en ensamhet som är smärtsam och utan namn. Så många frågor och så få svar. Jag saknar dem, varenda en och hoppas att de har det bra där de är, och att vi en dag får återse varandra som troende.