Bismi Allah

Besviken på min tro och upprörd över ett samtal jag hade haft med rabbinen angående kashruth-lagarna (om man inte kan äta fläskkött, kan man då äta från porslinstallrikar gjorda av bl.a. grisben? Kolla upp det själv!) stampade jag upp till min lägenhet, packade en weekendväska, och tog mig ut till mitt barndomshem.

Det är min oas, min hemlighet. Tyst. Tiden står still. 1989. 1992. Inte mer.

Den stora silvriga grinden med sitt ney-lika ljud stängde bakom mig och innanför de övervuxna hasselnötsbuskarna och äppleträden, kunde jag sitta ner och vara för mig själv. Och efter att ha lyssnat på vinden i lövverken ett tag, tog jag fram mina sinnes inre papper och penna och skrev, inom mig. Skrev ner en lista på vad jag tror på, och som jag aldrig kan kompromissa med.

* Gud är En, och har ingen skapare och inga barn (men det är ngt som min tro redan höll med om ju)
* Du kommer inte vinna Guds tycke genom att skada andra
* Att be för andras destruktion kan bli destruktivt för dig (jmfr med det engelska vardagsuttrycket “Instant Karma”)
* Jag kommer inte dö om jag blandar kött och mjölk
* Ditt namn är inte viktigt, din plats i en hierarki är inte ens nämnvärt. Det är vad du gör inför Gud, som är viktigt, ja faktiskt livsavgörande
* Du kan inte uppnå frälsning och ett evigt liv i paradiset, baserat på vad dina förfäder gjort. Det var deras handlingar. Det är dina handlingar som räknas, för dig.

Detta, tillsammans med en växande misstanke om vad kapitel 5 i Höga Visan verkligen handlade om, blev grunden för vad jag trodde.

Den listan behöll jag i mitt hjärta, och tänkte för migsjälv, att nu ska jag leta upp de församlingsmedlemmarna som tycker som jag. Men de fanns inte, iallafall inte öppet. Jag pratade med vänner och bekanta, men ytterst få kunde förlika sig med mina idéer. Jag hade fler idéer än de som jag listat ovan, och ju mer jag diskuterade desto fler idéer fick jag. Fler aha-upplevelser. Så till slut, i en såndär allmän konversation på öppen plats, där den som går förbi blir en del av samtalet, snäste en äldre medlem till: “Du kanske är muslim.”

Det slog ner i mig som en bomb. Är jag kanske MUSLIM??? Nej, det kan jag ju inte vara. Araber krigar bara. Och de skriker och är lågutbildade. Det visste jag. Och jag visste att de flesta araber är muslimer.

Oroad men samtidigt nyfiken, begav jag mig till ett internetcafé. Jag hade inte internet hemma; 2003 var detta inte givet att man hade det i lägenheten. Så jag gick ner till caféet och skrev in alla sökorden jag kunde komma på. Muslim. Muslim woman. Islam.

Intressant nog hamnade jag först på Shukrs hemsida! Jag tittade på det islamiska klädmodet ett tag. Tyckte synd om tjejerna, som tvingas gå i fotsida kläder. Men på samma gång tänkte jag, att det var elegant. Och att dessa kvinnorna faktiskt täckte sig på riktigt. Det var vackert och ärorikt. Så jag klickade mig genom listan av träffar från sökmotorn. Läste igenom ena revertithistorien efter den andra. Hittade en svensk revertitberättelse fast på engelska. Mannen som hade skrivit den, skrev att han under den sista tiden innan han reverterade var orolig för att han inte skulle hinna revertera innan han dog, och därmed skulle han hamna i helvetet.

Jag led med honom; att ha dessa tvångstankarna var ju hemskt! Så tänkte jag. Man ska inte gå över till en annan religion, utav rädsla. I min värld gör man det av kärlek och övertygelse – inte till en man eller kvinna man är kär i, utan av kärlek och övertygelse till Gud.

Så hittade jag Islamicity. Någonstans mellan dom och en flashfilm om att göra wudhu, hittade jag instruktioner för om man vill bli muslim. Jag darrade vid tanken. Berättelserna och artiklarna hade bekräftat min egen inre lista, min tro. Jag var beredd på att läsa att om man vill bli muslim måste man fråga en sheykh om lov, sedan bli utslängd men ändå komma tillbaka, sedan studera i flera år, “och SEN så får vi se om du är värdig”-attityd. Det var den enda vägen jag kände till. Och nu började jag förstå mannen som oroade sig för helvetet.

Tänk att veta vad man tror på och vart ens hjärta tillhör, men inte få tillgång till det i sin helhet, på minst tre-fyra år! Och tänk om man inte lever tre-fyra år till!

Mannens desperation över att “få lov” att uttala den islamiska trosbekännelsen inför vittnen, på fredagsbönen, började låta logiskt.

Och så läste jag. Och jag blev ställd. Allt man behövde göra var att uttala ash-Shahada. Vah?? Inte MER? Inte bemästra Koranen först? Nej. Bara tro. Och göra ghusl först. Och säga trosbekännelsen, sedan be nästkommande bön. Det verkade för bra för att vara sant. Och även om jag hade kunnat mumla den tyst för mig själv där vid datan, så valde jag istället att skriva ner den på en liten avlång lapp. Som en islamisk lyckokakspapprulle.

Jag stoppade den i fickan, och hade den med mig vart jag än gick. Ifall att; att jag skulle ta mod till mig och uttala den. “Duscha på morgonen varje dag ifall ifall!” minns jag att jag tänkte 🙂

Så en augustinatt sa jag det. Ja, jag sa det. Fastän jag inte hade någon arabisk/muslimsk sak alls. Inte ens en Koran. Jag hade en massa papplappar, och en tro. Ingenting ändrades till det yttre. Jag hade samma ortodoxjudiska klädsel, samma huvudbonad.

Jag gick till en imam i Malmö, för att kunna få på papper att jag reverterat. När han såg mig log han; han var från Palestina. Han kände igen klädstilen. Men så sa jag “Salaam alaykum” och han svarade. Jag bad om ursäkt för min klädsel, för jag visste inte vart jag skulle vända mig för en mer islamisk klädsel. Imamen svarade att rent tekniskt sett var det inte fel att klä sig som jag gjorde. Kjolen var fotsida. Tröjan satt löst. Slöjan virade jag “Spanish style“. Han hade kunnat säga någonting i stil med: ”Syster du måste täcka halsen!” men istället sa han: ”Jag har sett flera systrar som knyter slöjan som du gör.”

Pappret – intyget; beviset – på att jag verkligen är muslim fick jag i handen. Sedan tittade imamen mot himlen, pekade på solen och förklarade att det snart var ’asr. Moskén hade brunnit ner, så folk bad i ett stort grönt tält istället. Jag såg far och son be bredvid varandra. Utan böcker. Allt var från minnet eller hjärtat, eller både och. Jag var för ny i min tro för att veta. Snabb, mumlande arabiska studsade mellan tältväggarna. Ängsligt frågade jag hur i hela friden folk kan be utantill sådär. Finns det ingen bönbok? Imamen log brett och svarade mig. Sa att jag får låta saker komma i sin tid. Att jag skulle lära mig att be utantill, även om det verkar omöjligt nu.

Det är ett av miraklen av islam, sa imamen.

Jag drog upp tröjan lite mer mot halsen och tryckte min sjal lite närmre hårfästet. Önskade att jag hade haft modet att vira den runt hakan istället för över pannan och runt nacken. Inte av förtryck eller grupptryck eller någonting annat negativt. Bara en otrolig önskan att vara ”god” från början och inte ta saker ett steg i taget.

Numera viras slöjan “Egyptian style” 😉 och mina abayor köper jag helst från Al Motahajiba. Men oftast syns jag i fotsida kjolar och tunikor. Men det finns någonting otroligt hedersvärt i att “få lov” att klä sig i muslimsk klädsel. För mig personligen har detta en stor betydelse för min imaan. Jag är muslim, alhamdu’li’Allah, och det visar jag gärna min omvärld. Det är en ära för mig, att i min miljö kunna identifiera mig som muslim.

Alhamdu’li’Allah för att vi har vår deen.

Salaam alaykum,

Oum Isra’a

PS: Kapitel 5 i Höga Visan diskuterar jag en annan dag in sha’Allah.