Öken är inte ett så positivt laddat ord. Förr så sa man att det var öken om någonting var riktigt dåligt. Men jag har en mysko dragning till det karga, oändliga. Sand och himmel. Enkelhet, oändlighet. Kanske stadsbons naturromantik? En gång för länge sen då jag besökte Dubai så åkte jag med på en ökentur med jeepar som pilade fram över sanddynorna. Sen var jag fast. Jag vill i alla fall ha några minuter till av mitt liv i denna avskalade stillhet, med sanden himlen och Gud. För det mättar en törst som en stressad storstadsbo med sina I-landsbekymmer alltid går och bär på.

Tänk att få skala av det oväsentliga och bara vara. Måhända att jag vågar låta öknens skepp, kamelen bära mig en längre bit ut i det oändliga ökenlandet. Kanske till en oas med friskt vatten och dadlar att smaka. Där allt är okomplicerat och inget finns förutom just den stunden.

Märker ni min trötthet? Jag har strävat i ett virrvarr så länge nu, genom stadens oljud, folks grimaser, trassligheter med folk som inte tycker om den där trasan på huvudet och bara MÅSTE informera mig om det. Andra som tycker jag ska ställas till svars för terrorismen, segregationen och varenda knäppgök med rötter i ett muslimskt land. Jag är så trött. Jag vill bara vara ett tag, vara i stillhet och känna att jag lever och hinner se, dofta och känna alla de underverk som Gud skapat. Jag vill till öknen.

Foto: jag själv