Spänningarna i nacken och halsen vill inte lätta trots spikmatta, avslappningsövningar, andningsövningar och extra böner. Jag befinner mig i en krigszon, utan att ha deklarerat krig med någon. Är jag svagbegåvad som fortfarande efter 16 år inte har fattat att min konvertering är en personlig förolämpning och krigsförklaring till så många individer? Eller är jag paranoid och har missuppfattat alla sneda blickar, antydningar, kommentarer och provokativa frågor, alla osynliggöranden och förlöjliganden? Det är ett ingenmansland där jag famlar efter svar på frågor men bara får fler frågor tillbaka. Den första gången det brustit och brustit ordentligt står jag plötsligt så ensam, så naken trots mina täckande kläder, så sårbar trots min fasta övertygelse. Så många har slutat ringa nu, det är lätt att ge upp om en människa. Alldeles skrämmande lätt. Det är få som orkar möta min smärta och oro, mitt bultande hjärta och alla dagarna som segar sig fram. De slutade ringa, kanske strök mig från listan och intalade sig att det var jag som inte ville ha kontakt? Ingen aning- det enda jag vet är att ensamheten är min följeslagare dessa tomma dagar och ångestfyllda nätter då jag lyssnar till mitt hjärtas slag och känner skräcken växa över att även kroppen snart ska brista, men vet inte riktigt vad jag skulle kunna göra åt saken. Och det räcker så bra med mitt metaforiskt brustna hjärta.

Jag är så trött på den eviga kampen. Är det okej att säga så? Har faktiskt inte lust längre att försvara eller förklara eller rättfärdiga min existens vare sig som professionell eller som människa. Men på något sätt dehumaniseras man som avvikare och få har ens en gnutta medkänsla. Man är som en plastdocka med huckle, en icke-person som ingen behöver känna någon skuld eller skam för att angripa eller frysa ut. Låter jag patetisk och självömkande nu? Det struntar jag i så fall i, för jag kräver att i alla fall ha EN enda arena där jag har ensamrätt på definitionerna och förklaringarna. Om jag nu får till några förstås, för jag tror inte jag hunnit så långt med det trots att detta är den sjätte delen i min historia.

Jag undrar om de som utövar sitt psykiska våld mot mig och andra de betraktar som avvikare har beaktat den slutgiltiga konsekvensen av deras handlingar. Att de faktiskt i ord och handling visar att den person de utsätter inte har rätt att finnas. Undrar om det känns rätt och riktigt, moraliskt försvarbart? Att skriva den här historien med andan i halsen, gråten i bröstet och molande smärta i magen, med värkande nacke och hals, bultande huvudvärk och darrande händer är ett jobb som måste göras hur smutsigt och skamfyllt det än är. Jag måste spotta ut det som jag så länge burit och till stora delar förnekat.

Vad gör det med en människa att förvandlas från en rätt vanlig tjej till en utstött? Vad gör det med en att utsättas för glåpord, kyla eller att totalt ignoreras i åratal, att mötas av förväntan att man ska rättfärdiga sig och svara på privata frågor från främlingar eller ytligt bekanta, från personer man möter i professionella sammanhang, ens vårdgivare som man besöker då man mår dåligt och behöver medicinsk hjälp? Ständigt ska apan betittas och frågas ut med frågor som alla med någorlunda allmänbildning bör veta svaret på.  Men man försöker blidka, undvika, svara på det sätt som känns minst obekvämt. Men den obehagliga och otrygga känslan sitter i.

Jag är så trött på att undvika, dölja, hålla låg profil och underkasta mig folks fördomar och mobbning. Och om man klagar blir det bara värre för en själv. Då dras man in i en häxprocess där slutledningen blir att den utsatta blir till den skyldiga. Självklart, alltid mitt fel, mitt ansvar. Som avvikare så måste man fatta att man provocerar och då man provocerar så ska man ta sitt straff och hålla tyst medan slagen haglar. Man måste fatta att det faktiskt bara är förväntat att få verbala påhopp och insinuanta frågor inför publik, att man ska sitta där och veta att hur man än besvarar det så är man en förlorare. Antingen går man hem med en klump i magen eller också svarar man och ses som bråkmakare eller också klagar man hos rätt instans och blir gjord till den skyldiga. Så finurligt att den avvikande alltid har fel och att de mänskliga rättigheterna inte riktigt är till för oss!

Är du en av dem som sitter där på andra sidan skärmen och känner dig provocerad av det jag skriver? Tycker du att jag är en självömkande patetisk typ? Jamen då bjuder jag på det. Jag är trött in i själen på den här utsattheten och det var himla skönt att spotta ut det. Nu kanske jag kan ta en tugga av något gott, fräscht och friskt i stället. Hoppet dör sist. Jag vill hitta ett nytt annorlunda sätt att vara jag på. Ett sätt där jag slipper den här tvångströjan av rädsla för vilka sanktioner som kommer härnäst. Vi får väl se hur det går med det.

Fortsättning följer insha Allah, för jag har fortfarande en massa kvar att säga.

Bild: Sam Mughraby