I dag så hade jag nära till gråten igen då jag var ensam och tankarna vandrade som ett skepp som förlorat rodret. Oron gnagde om framtiden och hur mycket till jag ska orka. Jag glider runt i ett ovisst tillstånd om så mycket just nu, och att berätta om rädslan är skamfyllt, smärtsamt – ja nära på omöjligt. Och ändå. Om så orden nästan pressas fram i vånda så ska det fram som måste fram. Ni tror väl inte jag blivit tokig? Snälla? Paradoxen att det jag älskar mest gör så himla ont driver mig i vissa stunder till den yttersta gränsen av sans och vett. Inte konstigt egentligen hur många det är som inte tänker, då det är så smärtsamt när man gör det!

Dessa tankar om den jag är ämnad att vara, den jag faktiskt är och den som andra ser får mig att skälva och gråta, att fundera och älta och grubbla och oroa mig. Att inte få vara den man är, helt enkelt, är ett tillstånd som jag inte önskar min värsta fiende. För i all villervalla så måste man tvinga sig till tankestopp. Sluta höra, sluta se, sluta märka vad de gör mot en. I alla fall i vissa stunder för annars blir allting mer än en människa kan klara. Så allting är bra och lugnt, tja lite prövningar har vi alla. Ingen fara. Man blir starkare av allt som inte dödar en (vem sjutton kom på att säga något så urbota insiktslöst i en värld där många slås ut och aldrig reser sig igen?!).

Har ni också varit med om de där härskarteknikerna? Osynliggörandet, att man blir liksom genomskinlig med hucklet på? Att man pratar på mötet på jobbet men ingen lyssnar på vad man säger? Man begär ordet och chefen låtsas inte höra? Man går på möte med en annan kvinna utan den där på huvudet och de vänder sig bara till henne, som om man inte fanns? Man står i en reception någonstans och väntar på en anställningintervju, någon kommer ut och letar efter en… och SEN då de inser att det är den där med såndär på huvudet som de ska träffa, hur de anstränger sig att få ansiktsuttrycken i schack men ändå inte lyckas och sen ett ansträngt ”heeej, är det x?”. En halvtimmes samtal, sen hej då och ett nej tack-brev kort därefter! Man blev aldrig sedd.

Och sen förlöjligandet. Dessa kommentarer om påskkärringar, huckelkärringar och enmanstält. Och givetvis så är man löjlig om man inte förstår skoj. Eller hånfulla kommentarer om att man tycker skinkmackan är ”besmittad”, man kallas förtryckt med en nedlåtande ton (javisst är man förtryckt, av den som sa det!). Och om man säger ifrån så är man ”känslig” och ”missuppfattar”. Dessa ”stackars dej” från främlingar på gatan, eller rasistiska slagord om att man ska ”hem till Iran” (där man aldrig satt sin fot). När man sitter i grupp och en  muslim beskrivs som ”en sån där som ber till den där Allah fem gånger om dagen”, och ingen fattar att det är som en kniv rakt igenom hjärtat. Eller kanske de fattar att släggan tar bra, en bit längre ner i skoskaften med kameldrivaren? Inte vet jag.

Sen har vi undanhållande av information, att saker t.ex avhandlas i samband med alkoholintag då förtryckta figurer som jag inte ”får” (läs: vill) vara med. Att uteslutas från lunchgänget, att ”glömma” meddela relevant information man hade behövt för att agera rätt. Att inte alls vara inbjuden i de rätta sammanhangen. Och sen får man givetvis skulden om något  blir fel.

Dubbelbestraffning står på tur, ett paradnummer. Om man vill vara mest i hemmet är man en förtryckt bakåtsträvare men om man vill utbilda sig så måste man ju förstå att ingen vill ha huckelkärringar, eller ännu värre, brevlådor, i sin fina skola. Sen om man satsar på familjen är man en gammaldags reaktionär typ och om man är politiskt aktiv och deltar i föreningslivet så är man en farlig islamist som sysslar med politisk islam som har hemliga planer på att störta det fria jämlika samhället där alla är jämlika utom dem som inte är likadana som dem som vill ha jämlikhet för likasinnade. Är man klädd enligt traditionell islam så är man förtryckt, klär man av sig så får man kommentarer om ”vem tror hon att hon är som visar sig sådär med sin feta mage/fula ben/dallriga armar?”. Och om man är muslim och klär av sig så kan man även bli kallad rotlös med svag identitet. Damn if you do, damn if you don’t! Håll dig på mattan, syster, men håll det hemligt för andra att du gör bön, annars är du snabbt klassad som islamist!

Nådastöten är sen påförande av skuld och skam för att man inte är som alla andra. Hur man än gör så är man skyldig till det värsta brottet man kan tänka sig i enfaldighetens mobbing-kultur: man sticker ut. Om man rapporterar att man utsatts för otrevliga kommentarer om sin religion, ja då är det man själv som görs till problemet. Man får höra att man är ”känslig”, att man måste fatta att man är annorlunda och provocerar eller rent utav att man måste vara stark i sin tro och klara att bli ifrågasatt och extra utsatt i sitt arbete eller sin skola (särskild spännande infallsvinkel av en ickemuslim som vill trycka ner en). Att man får ta emot aggression pga. andra muslimers handlingar även om de är på andra sidan jordklotet ses som självklart, vi måste ju ”ta avstånd” för annars är vi genast medbrottslingar. Att vi inte har vett att skämmas!

Till all skammen kommer den värsta påförda skulden och skammen; att vara förrädare och ”svika” familjen, hemlandet och ens ursprung. Ens konvertering är en fullskalig förolämpning mot alla, såklart. Och det får man ju förstå. Nu är jag i alla fall mer arg än ledsen för stunden. Faktiskt bättre känsla än den ordlösa smärtan och sorgen och den eviga hemlösheten. Men känslorna avlöser varandra, en efter annan, medan dagarna sakta glider över i natt. Min mest älskade skatt, min smärta, mitt raison d’être, mitt öde, min väg. Nu har jag hållit er länge, och det är dags att sluta dagens kapitel.

bilder: Sam Mughraby