Det de som kallade mig tant from inte riktigt hade koll på var att jag levde dubbelliv. Familjen hade inte mycket aning om mina enträgna böner och Koranläsande, åkallan och det svaga hoppets ljus som lyste där någonstans allra längst in, trots att jag var i ett smärtsamt tillstånd. Tankarna vandrar fram och tillbaka, brottsstycken av ett liv. Jag tappade dem eller de tappade mig någonstans i det subtila ogillandet, det som aldrig riktigt sades rakt ut och klarades upp. Den där inre konflikten mellan två världar som inte riktigt ville samsas. Vandrade mellan den svenska myndigheten och källarmoskéerna och allt däremellan, alltid en främmande fågel på en bräcklig gren. Men vi sa sällan någonting om detta vi systrar. Allt var bra, jodå, inga problem alls. Men de som sa att allt var bra har skingrats nu för vinden. Gud vet var de är och vad de tror på. Jag vet bara att alla som kom och gick lämnade ett avtryck hos mig, en liten tomhet till i hjärtat, för jag fäster mig vid människor och det gör ont då de går.

Jag gråter mycket då jag skriver, men har svårt att riktigt sätta ord på känslan. Sorg? I såfall över vad? Jag meddelar er om jag kommer på svaret, men just nu vet jag inte själv riktigt. Jag försöker förstå det som var och berätta en historia och  vet inte hur detta kommer att sluta än.

Nyss lade jag in bilden av palmen här ovanför och kände längtan efter en annan värld komma över mig. Palmerna, havet, den ljumma, salta vinden, gränderna, månglarna och brottstycken av Koranrecitation som hörs nästan överallt. Tidiga morgnar med böneutroparen som väckarklocka då natten ännu hänger kvar med sig skugga och försöken att få liv i någon som vill göra morgonbönen med mig. Doften av kryddor och parfym. Men där är inte heller min hemvist. Där är nyfikna blickar och frågor till den främmande vita kvinnan som konverterat, främmande seder som inte lyckats rota sig trots 15 års försök. Där är en främmande korruption som ter sig mer provocerande än den svenska varianten. Ett främmande språk som jag inte äger utan som ännu äger mig.

Har funderat så många gånger, men min hemvist är ingenstans, utom i ögonblicket där jag lägger ner min panna i bön. De korta stunder jag känner mig nära och trygg. Då är jag hemma, annars vandrar jag hemlös mellan två världar, likt en demenssjuk som alltid letar efter sitt hem men aldrig mer kommer att finna det. Aldrig mer på jorden. Men det är oåterkalleligt för en troende blir i någon mån en främling i världen. Och en konvertit ökar främlingsfaktorn ännu mer. Ändå har jag aldrig i sanning ångrat mitt val. Jag tror att det är en del av svaret varför vi ter oss skrämmande för våra landsmän, att vi valt en väg till främlingsskap och svårigheter och ändå inte ångrar oss. En stor utmaning av allas världsbild.