Det är många som går och väntar alldeles för länge med att konvertera, därför att man är rädd för att inte kunna uppfylla det ena eller det andra kravet, och/eller man tror att man inte kommer att accepteras som muslim förrän man följer varenda regel till till punkt och pricka. Och tyvärr finns det (inte minst bland konvertiter!) många som har den inställningen att den som inte uppfyller Koranens bud till 110% inte är någon riktig muslim.

Därför kan det vara bra att påminna sig om att tro och gärning principiellt sett faktiskt är två skilda saker. Tro är en ”hjärtats handling” och att omsätta tron i praktiken är en ”lemmarnas handling”. Om tron är den inre aspekten och handlingen den yttre, så borde dessa två normalt gå hand i hand – men det är inte alltid som de går i takt.

En människa är muslim då hon sagt shahada. Punkt.

Man säger inom traditionell sunni-Islam att ”ingenting kan ta en människa ut ur Islam utom förnekande av det som tog henne in i Islam” – dvs. inte förrän man förnekar shahada har man lämnat Islam.

Jämställt med det är t.ex. att förneka bud som är entydigt formulerade i Koranen eller mutawatir hadith (dvs. som har ”dalil qat´i”, avgörande bevis). Förbudet mot griskött är ett exempel. En person som säger ”jag tror inte att det är förbjudet att äta griskött”, efter att ha upplysts om att detta är entydigt formulerat i Koranen, är en kafir, en förnekare. – Men att enbart handla mot Koranen, utan att rättfärdiga sin handling, gör en människa till syndare, inte till kafir.

Ett annat exempel:
Om någon säger: ”Det är inte nödvändigt att kvinnor täcker sig”, ska man upplysa honom/henne om att det finns qat´i bevis för att en kvinna måste täcka sig. Kankse han/hon inte visste om det och talade av oförstånd. Men om personen insisterar efter att ha fått den informationen, så innebär det att hon sätter sig över Allah och Profeten (صلى الله عليه وسلم), och då har hon trätt ut ur Islam. – Säger hon däremot: ”Jag vet att det är en synd, men just nu är jag för svag för att åtlyda budet” – då är hon en syndare och inte en kafir.

Självklart bör varje muslim sträva efter att uppfylla Allah’s befallningar och Profetens (صلى الله عليه وسلم) Sunna – är det inte det minsta man kan göra för att visa tacksamhet för att man fått Islams gåva? Men detta är något man först och främst kräver av sig själv – inte av andra.

Det bästa vi kan göra för varandra är att visa vägen, stödja och underlätta att acceptera och följa Islam – och göra du’a för varandra.

Om en person tvekar att göra shahada ska man uppmuntra till det, för det är bättre att vara en muslim som syndar än att vara en icke-muslim oavsett tillstånd. Att stöta bort en muslim som inte uppfyller alla lagar är helt fel, och att ifrågasätta en muslims tro är farligt för en själv, eftersom takfir går tillbaka till den som uttalar det.

Å andra sidan ska man låta bli att tala om sina (eller andras) synder och dåliga vanor i onödan, för det leder till att syndernas betydelse förringas, och man förlorar sin känslighet inför det heliga. Det är alltid fel att synda, därför att det förmörkar ens hjärta och fjärmar en från Allah, och det finns inget upplyftande i att tala om dem, utom för att klargöra vad som är rätt och fel, eller om man behöver söka personligt råd. Men har man ingen god anledning att lyssna på sådana samtal är det bästa att gå därifrån.