Vinter är inte min årstid, i alla fall inte svensk vinter. Jag vänder på dygnet då solen nästan försvinner från himlen, och fryser ända in i märgen. Sitter här och längtar. Längtar till böneutropen som ramar in dagen, till solen, till leendena, fridshälsningarna, till det brusande havet och den vackra arkitekturen. Till marknaden med ett myller av folk, erbjudanden, köpslående, brottstycken av Koranrecitation och doften av kryddor och parfym. I konvertitens värld finns inte ett enda hem på jorden. Hem är där man lägger sin panna i bön. Överallt och ingenstans är ens ständiga hemvist. Men likväl, längtan suger tag i en, kryper inpå och låter en inte vara. Det händer vissa dagar att jag känner att jag skulle kunna offra livet för att få höra böneutropet en enda gång. Bara en gång till. Men här hör jag datorns susande, klockan som tickar och om jag riktigt anstränger mig kanske lite trafikbrus. Tystnaden är överväldigande. Inte som där, där man hör allas knåpande och arbete nästan dygnet runt, folk som ropar och pratar, skrattar och grälar, ljuden från trafiken är påträngande, men man aldrig missar då det är tid att gå till bön. Jag längtar. Längtar så det gör ont, så ögonen tåras.  Då vill jag tillbaka, eller var det hem?