Jag som muslim tar härmed avstånd från självmordsbombare. Jag tar verkligen avstånd från dem allihop som dödar oskyldiga, civila. Jag tar avstånd från allt.
Jag tar även avstånd från alla hot och hatpredikanter, från dem med dålig kvinnosyn och kvinnomisshandlare, från dem som tvingar sin fru eller man att klä sig som de inte vill och från dem som tvingar någon att tycka och tro på vad de inte tror eller tycker. Jag tar avstånd från personer med västfobi och personer med islamofobi. Och jag tar avstånd från rasism och sexism i alla dess former. Jag tar även avstånd från förtryckarregimer i muslimska länder och muslimska regimer som startar krig.
Som svensk tar jag också avstånd från Sverigedemo(n)kraterna, från alla smygrassar som sitter och pyser med lördagsgroggen, från kollaborerandet med Hitler-regimen under andra världskriget och från neutraliteten som inte är neutral. Jag tar avstånd från diskrimineringen i samhället, från Sveriges kolonisering av S:t Barthelemy och från ockupationen av Finland och Norge.
Eftersom jag har rötter i ett kristet land så tar jag även avstånd från IRA och andra terrororganisationer med kristna anhängare. Jag tar avstånd från sexuella övergrepp i kyrkan, korstågen och inkvisitionen och alla krig som startats av kristna länder. Och jag tar avstånd från missionsverksamheten och kolonisationen av tredje världen.
Jag tar avstånd från allt. Men på något sällsamt vis sitter den kollektiva skulden hårdare än epoxylim.