Äntligen högsommar med strålande sol. Jag njuter. Särskilt lyckosamt att det härliga sommarvädret infann sig just då jag själv kom hem från en resa söderut. Strosar bland koloniträdgårdar, njuter en latte på verandan på ett av Stockholms caféer, vandrar i sakta mak och lägger märke till grönskan, den ljumma vinden, en svag doft av blommor och fåglarnas sång. Inte en enda muslim så långt ögat når!
En annan ögonblicksbild, 5 månader sedan: Snön har hela landet i sitt grepp, bitande kyla, enorma istappar som både fascinerar och skrämmer, en och annan solglimt som gör världen så ljus att man kisar. Jag promenerar i ett annat av Stockholms mest kända friluftsområden, njuter av den hisnande vackra vinterdagen, den blå himlen och snökristaller. Sen tar jag en varm choklad på en annan veranda, väl uppvärmd och med god utsikt över vinterlandskapet. Inte en enda muslim i sikte!
Det är många gånger jag undrat var ni är. Enligt de muslimska talesmännen/kvinnorna ska vi vara hundratusentals i Sverige. Men där jag går finns inte en enda människa som bär något muslimskt attribut. Jag känner att jag sticker ut, är ensam. Jag ser muslimer huvudsakligen i moskén, i affärer och i receptionen på socialtjänsten där jag arbetar.
Kan inte låta bli att reflektera över hur öde cornichen skulle vara i de fina kuststäderna i Marocko, Tunisien, Algeriet om alla muslimer hölls enbart i affärerna och moskéerna där med. Varför är det så här i Sverige? Vi har såvitt jag vet inte utegångsförbud eller förbud mot att njuta av vackra platser eller att njuta av livet i största allmänhet. Systrar och bröder! Jag vill gärna träffa er i parker och på friluftsområdena i sommar och sprida fredshälsningar.