Nämnde det nog i ett tidigare inlägg. Det där att ta seden dit man kommer. Schysst tanke det där, att försöka färga in, anpassa sig för att bli accepterad. Eller?
Svensken är fantanstiskt bra på att kräva att alla andra ska ta seden dit de kommer, nämligen till det perfekta landet lagom. Såna där läskiga okända seder som svartskallarna har vill vi inte veta av, huva nej. Svartskallarna ska lära sig att äta surströmming och dansa kring granen och majstången. De ska förstå jantelagen och att det är förenat med livsfara att inte sätta sig in i tvättstugans skrivna och oskrivna regler. De ska sluta tala högt och glatt, lära sig vara dämpade som svenskarna och aldrig tilltala en främling på bussen. De ska gärna lära sig äta svensk mat , ja i alla fall om de vill få äran att umgås med svenskar för det är ju så jobbigt med främmande seder kring maten och vad man inte får äta. De ska också lära sig att klä sig riktigt svenskt, det vill säga i importerade kläder från Taiwan. Och för all del inte klä på sig för mycket för det ser Svensson som förtryck och tecken på utanförskap. De ska lära sig svensk kvinnosyn, det vill säga att kvinnans frigörelse är läpparnas bekännelse alltmedan den svenska kvinnan fortsätter att vara underbetald, dubbelarbetande och oroar sig för att inte duga som hon är.
Men hur är det när Svensson kommer utomlands? Jo, det är rent genialt ordnat: man tar seden med sig dit man kommer! För visst måste man ha den svenska goda maten och de svenska trevliga sederna med sig? Tänk bara på svenskbygderna i USA. Och hur svensken firar svensk jul och midsommar på Kanarieöarna. Hur man fnyser åt klädnormerna i muslimska länder och kräver full respekt i kortkort med bar mage. Hur man ser till att få svenskt kaffe och svensk kaviar. Jaa.. att ta seden dit man kommer är en viktig del av svenskheten…. i dubbel bemärkelse. Eller ska vi kanske kalla det svensk chauvinism och etnocentrism?