Känslor av skam och skuld är något som ofta ses som enbart något av ondo, någonting hämmande och jobbigt som man bör göra sig av med. Och visst, är det så att dessa känslor härstammar från en barndom med mobbning eller så, då kan det stämma. Men det här att alltid ha rent samvete oavsett vad man gör, är det egentligen särskilt bra?
Är det bra att bara se till sig själv och sina behov och att göra det utan dåligt samvete? Är det bra att trampa på andra för att själv klättra uppåt? Är det bra att ljuga för att rädda sitt eget skinn men sätta andra i klistret? Nej det är det inte. Och det blir bara ännu värre om man dessutom förnekar att det man gjort är något dåligt.Har man gjort något dåligt så SKA man skämmas och känna sig skyldig. Inte för att hata sig själv, nej, utan skammen ska vara en vägvisare till att välja annorlunda nästa gång och skulden ska få en att göra det man kan för att ställa tillrätta.
Jag ställdes en gång inför en person som hade stulit. Det var inte stölden som var det värsta. Nej det var att personen ifråga inte var ledsen för stölden utan för att ha åkt fast. Då har ens moraliska kompass slutat att fungera. Att fela är mänskligt, men det som verkligen gör en till människa är att erkänna sitt misstag coh göra så gott man kan för att rätta till det. Inte sjunka ner i självförbättringsböcker, plinke-plonkmusik, alkohol eller andra avgudar utan faktiskt ta ansvar för det man gör. Därför är skam och skuld bra och sunt – då man gjort fel.
Att däremot gissla sig ständigt och jämt – nej det är inte sunt. Barmhärtigheten måste sträcka sig så långt att den går till den människa som är närmast, nämligen en själv. Är man inte barmhärtig mot sig själv är det både svårt att vara det mot andra och att tro på Guds barmhärtighet och förlåtelse. Så gör du fel -skäms, be om ursäkt, ställ till rätta och släpp sedan saken. Så enkelt, så svårt.