Mitt strövande i den gamla orientaliska marknaden bland kryddor, kläder, traditionell kosmetika och smycken avbröts plötsligt av ett fruktansvärt ihållande oartikulerat skrik. Ett skrik i vanmakt och smärta. Brännskada? Olycka med verktyg?
Jag avbröt hastigt shoppandet och kikade in i båset därifrån skriket kom och det jag såg, det kommer jag aldrig att glömma.
En mycket synbart utvecklingsstörd liten man stod där med ansiktet förvridet i smärta och vanmakt och skrek rakt ut. Han skrek och tog förtvivlat en käpp för att vifta bort sina plågoandar, ett par flinande tonårskillar som retade och plågade honom bortom allt sans och vett. Mannen saknade tal; han kunde inte säga ifrån på något annat sätt än med dessa vrålanden som skar som knivar i min aöron, men allra mest in i mitt hjärta. Ögonen tåras av sorg och ilska. Chocken över att skriken inte berodde på en olycka utan människor som med (o)vett och (mot)vilja gör en annan utsatt hjälplös människa illa släppte såpass att jag fick ur mig ett VAD ÄR DETTA??? De hummade något om att ”vi bara skojar med vår kompis”. Jag svarar upprört att han verkar i alla fall inte ha roligt. Den mest aktiva misshandlaren och mobbaren satt sen stilla och tyst på en pall så länge jag var i närheten. Det blev dödstyst i båset.
Jag var knäsvag av ilska och sorg över det jag bevittnat och hade gråten i halsen.
Någon som tror att sånt här bara händer långt bort, i andra länder? Fel, fel, fel! Jag vet att det finns en man i en förort i Sverige som är livrädd för ungdomarna i hans bostadsområde. Han har en utvecklingsstörning och går med rollator och vågar sig knappt ut pga. sina plågoandar. I ett annat område finns en annan utvecklingsstörd medmänniska som blir retad och hånad av barnen i trappuppgången. Och så här håller det på. En stor skam att människor är så grymma mot de allra mest utsatta. Och en stor skam att inte alla vittnen gör vad de kan för att sätta stopp för det.
Att ge sig på funktionshindrade människor som inte kan försvara sig är en feg, hjärtlös handling. Det enda jag tänker på är hadithen där Mohammed sa: ”Den som inte har barmhärtighet med andra kommer själv inte heller att få någon barnhärtighet”.