Tekniken ger verkligen nya möjligheter. Just nu befinner jag mig i Sverige och är samtidigt uppkopplad och lyssnar till kvällsbönen i ett folkligt kvarter någonstans i södra Marocko. Jag lyssnar ofta till athan från alla väderstreck med hjälp av datorn och ett kommunikationsprogram. Men ändå längtar jag så det gör ont. Längtar efter dofterna, ljuset, ljuden… Efter den brännande solen och det svalkande vattnet i Atlanten. Efter bergen och båtarna. Efter folklivet. Efter kryddorna, ljuden från lekande barn, ihärdiga försäljare och brottsstycken av Koranrecitation. Efter att mötas av fredshälsningar på marknaden. Ja till och med de nyfikna, ibland påträngande blickarna man kan få som ”viting” med sjal på huvudet.
Sen då jag är där kan jag reta upp mig på långsamheten, det oordnade och oförutsägbara, det korrupta och bristen på barmhärtighet med de utsatta. Jag längtar till ordningen i Sverige, ren luft och gott vatten i kranen. Till det välbekanta. Till mitt språk som är mitt hjärta närmast.
Väl i Sverige finner jag också skilda världar. Kontoret på myndigheten eller källarmoskén i den ökända förorten? Var hör jag hemma? I båda två. Jag surfar runt mellan olika parallella världar och har mitt dubbla namn och sammansatta identitet i min portfolio.
Livet som konvertit är så sällsamt. Det har öppnat upp flera världar och ändå gjort mig till främling i dem alla. Det har närt en längtan efter athan och moskéer men det har även förstärkt min svenska hederskänsla. Det har krossat mitt hjärta och sedan pusslat ihop det igen, bit för bit. Det har fått mig att omvärdera om och om igen. Och det har varit sorg och lycka. Och det är inte likt någonting annat.
Därför så har jag inte längre en hemvist. Utan hem kan vara där jag känner solens värme, känner vinden i ansiktet och har athan i öronen. Men jag bor dock helst inte utanför tullarna någon längre tid!