Man får ofta höra storslagna ord om att man ska respresentera islam i alla lägen. Man ska liksom vara en vandrande dawah-maskin som slänger in ett Herrens ord i alla sammanhang. Inget tyckande, kännande eller gissande tillåts -ren islamisk fakta ska det vara. Jaha? Till sist blir det liksom lite knepiga stämningar. T.ex vid kaffebordet på jobbet då Dawah-David försöker vinna en poäng:
-Va gott kaffet är, vill du ha en kopp till?
-Ja tack! Se här! Smaka min halal-kaka! Du vet, vi muslimer äter halal mat, som betyder tillåten och det är viktigt för att det står i Koranen och där står det att man inte får äta svin eller blodmat eller mat som är offrad till avgudar och bla bla bla….en 10 minuters föreläsning följer då ingen utom David får en syl i vädret.
Kollegan ser lite konfunderad ut… tappar fokus och tackar några minuter senare för kakan. David är lyrisk över att ha gjort dawah på honom, kollegan funderar över hur han ska undvika att fika samma tid som David i fortsättningen.
Är det en bra dawah att vara en propagandamaskin som oombedd tar upp ämnet islam i alla sammanhang, som bara väntar på ett tillfälle att komma in med ännu en mini-predikan? Och är det bra för OSS, vi vanliga muslimer som stiger upp på morgonen, gör vår bön, går till jobbet eller skolan och lever ganska vanliga svensson-liv att känna pressen att vara någon slags vardagspredikant utan semesteravtal?
Jag tror egentligen att den allra bästa dawa man kan göra är att vara sig själv från sin bästa sida. Ju fler ansikten som folk haft på olika muslimer man tyckt var trevliga, ju svårare blir det att klumpa ihop alla muslimer till en aggressiv, reaktionär, mordbenägen och intolerant massa.
En annan sak som jag reagerat på är idén att vi ska vara så trevliga mot dem som är otrevliga mot oss. Varför då? Det finns förvisso fog för den hållningen inom islam men man får skilja mellan trevlig och dörrmatta. Inte är det bra dawah att bara tacka och ta emot glåpord, hot eller diskriminering? Är det islams hållning till dholm (förtryck/kränkning) att man ska flina och vara passiv? Nää verkligen inte! Förstärks då inte dessutom bilden av den korkade, passiva förtryckta?
Haha till sist: nu då jag skrivit det här så slog det mig hur märkligt det är med dessa två för mig oförenliga stereotyper av muslimer. Hur skulle jag kunna klara konststycket att vara BÅDE aggro- farlig – extremist och samtidigt ett passivt mähä? Människans fördomar är förunderligt ologiska och fantastiskt seglivade.